boken

Jag älskar att läsa, men jag är ingen sådan som läser i hyperfart. Jag är ingen wonderreadingwoman, jag är en normalreadingsvenssonwoman. En bok i veckan brukar jag försöka hålla mig till och det känns passligt.

För ni vet ju hur det är, man hinner då börja på boken till helgen, känna in den, är den bra så hamnar man oftast i ett lite snett och destruktivt förhållande till den där den håller en vaken om nätterna, gör en försenad och ofokuserad. Ni vet när den tar ens tid på eftermiddagen så att barnen börjar fråga när maten är klar och man inser att klockan är löjligt mycket och man förlustat sig med boken alldeles för länge och inte har haft en tanke på att göra mat. Man svarar sen barnen det enda möjliga.... Snart, snart, jag ska bara läsa klart den här sidan först... 

Sen hinner man läsa klart den till början av veckan, göra slut med den mentalt, processera, sakna karaktärerna, mata barnen och när helgen kommer igen så är man mogen att klä upp sig och gå ut för att plocka upp ett nytt billigt litet nöje, om det då är ut bokhyllan, från butiken eller via internet, sak samma, bara man har något nytt att njuta av kommande tiden.

Eller jag vet ju inte hur ni läser, men så läser nu iallafall jag.

Jag läser sällan på engelska, men denna veckan gör jag. För mig gör det att jag läser mycket långsammare, men också mycket, mycket noggrannare. Och denna veckan är det denna boken.

Malin hade rekomenderat den på sin blogg och jag kan bara hålla med och rekommendera vidare. Språket i denna alltså, det är så vackert. Så mjukt. Berättelsen är också fin, men mest förförs jag av språket. Läs, läs!