konstveckan

Som ni vet så har ju jag och Hanna konstvecka i podden. Jag har angstat hela veckan och inte kommit mig för att måla, bara stirrat intensivt och lätt elakt på duken. Precis sådär föraktfullt som små hundar tittar på en. Det är ju så svårt när man tänker för mycket på resultatet eller främst det att jag skulle bli tvungen att visa upp det för er. Men så i morse så stängde jag bara av internet och tog vad jag hade här hemma och sen målade jag fritt. Sådär utan att följa regler, och det funkade. Här är en liten sneakpeak på resultatet.

Om jag tyckte det blev bra och tror att jag kommer bli en stor konstnär nu?

Nej, det kan jag inte påstå, men jag hade himla roligt och jag håller tummarna och hoppas intensivt på att barnen ska slåss om tavlan sen när jag dör. Ni får se den mera i sin helhet sen när den har torkat och hängt sig och på måndag kommer en noggrann rapport om skaparångest och annat i podden.

Trevlig fredag alla!

just då

Jag förstår att ni vill ni ha en uppdatering av hur det såg ut i veckan när färg torkade? Så spännande att man knappt kunde slita sig för ett toalettbesök. Några varv och dagar senare är färgen jämnare, ljusare och väldigt mycket mindre betong-liknande. Andra skulle väl säga att färgen är torr nu. 

Jag gillade känslan av en murad, putsad och blöt vägg i köket. Dessutom ger det ju spänning i vardagen med en massa ungar i huset. Men det blir nog bra detta.

Ps, ni kan nog pusta ut, vid det här laget har jag nog hunnit besöka vessan.

under trappan

Tänk, nu är denna helgen redan slut, otroligt så snabbt det går. Att rama in tavlan här under trappan är väl det mesta jag lyckades åstadkomma detta veckoslut. Inte mycket, inte mycket. Men alltid något. Bilden på träkvinnan och balkongen tog jag när jag besökte Köpenhamn i höstas och nu står hon tillsist där under min trappa och nonchalant visar bröna. Lång tid tog det.

Och trappan ja, jag lovade ju att visa lite av den till er som är nya här. Vi gjorde om den redan i fjol. Slipade den lite, om man med "lite" menar mycket och målade sen med betong-färg. Luktade satan, men det var det värt. Slitstarkt så det förslår.

Och lika självklart som det var i Bullen med Martin Timell, så är det inte heller här blottar-kvinnan på bilden som har skrivit brevet*.

*bloggen