sommarsnapshot #4

vad fan är detta egentligen.

Jag har det senaste året utvecklat ett överdrivet intresse för fåglar. Nej, inte sexuellt, det här är ej ett brev till fråga doktorn, var inte oroliga. Utan det är mera det att jag tycker de är spännande. Jag vet inte vad de flesta heter* eller vad de har för mission i livet, men nog är de gylliga och intressanta.

Igår hos mina föräldrar viskade någon att det var 12 svanar i stranden, jag rusade dit och rös av välbehag när jag såg de stora ståtliga fåglarna. Så vackra och så många. Sen när de vid ett tillfälle försökte mobilisera sig och började planera för min plågsamma död, var de ganska ogulliga, och jag blev sjukt medveten om att jag knappast kan sparka ihjäl dem, de är ju så sjukt stora. Så här stora! *visar med armarna hur stora de är*

Men jag hukade mig igen och lekte att jag var en sten, de simmade vidare, mös med sina partners, lyfte och landade för att sedan somna med huvudet under vingen.

Så vackra, men framförallt så intressanta! De verkar ju leva i en sådan såpopera med kärleksrelationer, avundsjuka, svek mm. Det känns som att det här får man bara inte missa!

*men här på villan kan jag meddela att de vi vet namnet med säkerhet heter bl.a. Anders, Andrea och Svante 

lite dramatik i livet.

Ni vet när det bjuds på pissväder av gudarna så måste man försöka ta vara på det. Som igår tillexempel när det blåste utav bara helvete och man bara åååååh, så roligt! Det är lite samma koncept som livet sålt in i amirika med citroner och citronsaft.

Nu är jag bara i desperat behov av ett ritkigt bra vidvinkelobjektiv till kameran. MÅSTE.HA.ETT.VIDVINKEL. Vem vill ge mig ett? Upp med handen bara, ni behöver inte vara blyga.

resan

Jag är så till mig. Vi ska nämligen på resa, inte än men snart. Eftersom vi är charterfolk som gillar service så är denna resa så långt från mitt normala sinnesstånd som det bara går. Men vi ska alltså till Kuusamo en helg med vänner. Vi  ska roadtrippa, njuta av naturen, vandra lilla Björnrundan, dricka vin och hålla hand. Kennet och jag ska hålla hand alltså, inte så att jag håller en valfri främling i handen bara för att få det gjort. Vad tror ni om mig egentligen?

Men vad mera gör man i Kuusamo? Vad händer där, var äter man och hur i helvete undviker man att benen somnar när man sitter i en bil i 600 km?

Medan ni funderar över dessa livsavgörande frågor så fejkar jag inspirerande höstbilder snabbt åt er i PS. 

Såhär tillexempel:

Eller såhär:

Detta är en mycket enkel effekt som bara tar någon minut att göra, visst ser man på den att den absolut inte är äkta, men om man bara vilar ögonen en sekund så varför inte? Bilderna är tagna vid Kimobruk ifall någon inte är bekant med stället.

om jag lider av svamp undrar ni?

Jo, det kan man väl säga, det gäller väl både mig och min man denna höst skulle jag vilja påstå.

 

 

höst

Eftersom min älskade Nissan* varit på service så har jag varit tvungen att gå till ställen dessa dagar. Med fötterna riktigt, väldigt tidigt 1930 tal över det hela, hade jag tur kunde husbonden köra mig med hästen och kärran till butiken så jag kunde handla mat till familjen, annars fick vi klara oss på rötter och bär från naturen.

Om jag tycker om att vara utan bil och leva lite mera ekologiskt undrar ni?

Jomenvisst, om "tycka om" i detta fall betyder att känna sig som en vars ben blivit tejpade till stolsbenen samtidigt som en ska vara den som panikartat springer och hämtar både smör och ketchup eftersom det glömts att ta fram till bordet när det dukats och nu sitter barnen och enligt egen utsago "svälter ihjäl" medan de väntar.  Alltså vad jag menar är bara att det är lite krångligt och allt tar lite längre tid när man som vi bor här på landet. Inte att hämta saker ur kylskåpet då, det hade varit skitkrångligt för alla, men att vara utan bil.

Men alltså de påtvingade promenaderna då, helt okej, men idag hämtade vi hem bilen, skönt! och på promenaden dit höll solen på att gå ner, vackert. Det märks verkligen att vädret har svängt nu och att vi bor på landet. Att kylan kommer, att bönderna jobbar och att man är lite mera lugn i själen och takten mattas av från sommaren. Augusti tar slut och hösten börjar. Ännu skönare!

*Gud skapade alltså jorden, människan och Nissan Almera -97:ans modell. Jag vägrar byta ut den förrän den dör en ärofylld död ute i spännande tjänst. Om man med spännande tjänst då menar vägen jag kör mellan Oravais och Hällnäs, typ Karvat-langbackan och annan tuff terräng. 

redigera och sånt.

Jag vill börja med att jag säga att jag är ingen van bildbehandlare. Men för att själv kunna se mina framsteg i framtiden så lägger jag upp inlägg som dessa. Lite som när små pojkar kissar ute, de vill gärna se om det går att kissa längre än sist. Men för att göra det så måste man ju ha en standard utgångspunkt varifrån man mäter och eftersom det inte fungerar för mig att klättra upp på största stenen på gården och bedömma min redigering därfrån så kör jag det här på bloggen istället.

Man blir blind för redigerade foton nu för tiden. Det finns knappt familjealbum längre med oredigerade bilder (eller det finns knappt familjealbum överhuvidtaget) och man slutar se förändringarna som görs i bilderna om än de är väldigt tydliga.  Jag minns* tiden när man bara smällde upp en bild på nätet eller i albumet utan att ens göra horisonten rak, det är en tid som inte finns längre.

Men till saken hör att jag gillar redigering och jag tänkte visa redigering på en exempelbild från sommaren när jag under en båtutfärd passade på att fotografera denna damen.Tyvärr är skärpan i ögonen dålig, men det är inte pointen med denna bilden just nu, det är ju bara en exempelbild, så det en annan gång.

1. Oredigerad, fotograferad i solnedgången i motljus och en reflektorskärm som gjorde att vi fick det gyllene och jämna ljuset i ansiktet. lite för mjuk bild för min smak.

2. Jag är en sucker för kalla färger just nu, det kanske ändrar nästa vecka, vem vet så jag tog bort nästan alla röda och orangea toner i LR.

3. En enkel sak för att få mera spänning och form i ett ansikte tycker jag är att skugga och efterbelysa ( Jill Greenberg-effekten som det kallas) men man ska vara försiktig för det blir snabbt onaturligt, och det är inget jag är speciellt bra på ännu, men det är något man med tiden lär sig bättre tror jag. Öppnade bilden i PS, kopierade den, skuggade och efterbelyste lite, drog ner på lagrets synlighet och sparade.

Så i efterhand kan jag inte säga att det är stora förändringar som tar lång tid, men det är inte alls samma känsla som i den första bilden. Vilken som är bättre, säg det, ingen som vet för det är alltid upp till betraktaren. men jag gillar själva redigeringsprocessen, bara man kommer ihåg att inte jämföra sig själv med de ljusa perfekta bilderna vi matas med idag utan se det mera som fantasi och konst.

*så tant av mig att minnas saker, jag vet, snart får jag väl vallningar med.

3 P

Nikon d5200 nikkor 50mm f/1.8,  ISO 100 50mm f/8.0 1/250sek

ISO100 50mm f/8.0 1/160sek

ISO100 50mm f/8.0 1/160sek

Mina tre tillfälliga kärleks-P kombinerade jag idag, porträtt, photoshop och pvatten. (close enough) och såhär blev resultatet. 

Men alltså vi måste prata om photoshop, som ni såg på bilden på Cappe nedan så överdoserar jag photoshop i vissa av mina bilder just nu. Det får vara mer än nödvändigt och det får synas. Bilder är inte bara bilder, de är små bitar av konst som man får forma som man vill. Photoshop och jag har en intensiv kärlekshistoria just nu. Jag kan väldigt lite om detta program så vi är ännu i det utforskande, trevande stadiet och jag älskar det, det får en att bara vilja ta ett riktigt punggrepp på dataprogrammet ibland, men det går ju inte tyvärr, så istället visar jag min kärlek genom att betala Adobe en förmögenhet i pengar. Men varför har jag inte tagit mig tid till detta program tidigare?

Och kom ihåg, är bilderna suddiga på din smarttelefon så klicka upp dem bara vetja, jag inbillar mig nämligen att ni alla ligger i skuggan och läser detta i en alltför liten skärm. 

Och ja, ännu en sak, om ni gillar bilderna så klicka gärna på gillaknappen här nere med, då skulle jag bli jätteglad!

simma

Det är så varmt nu att vi spenderar mesta tiden i vattnet, speciellt barnen. Igår kväll när den starkaste solen hade gett med sig så passade jag på att fotografera "lillen" när han simmade, men eftersom han mest är under vattnet så är det lite svårt att få honom fångad på bild.

Ingen blixt, bara solen och vattnets reflektioner som ljus. Hade varit roligt att ta den i motljus, men då skulle jag ha behövt knöka med min reflektorskärm till stranden och det hade jag inte ork med eller pojken tid med.

Nikon d5200 70-300 mm f/4.5-5.6 ISO 100 f/5.6 1/400sek

Ps: Jag kan konstatera nu att bilden ser suddig ut i mobilen om man inte klickar upp den, vad det beror på måste ni fråga nån annan om, typ en dataintresserad, någon som kan väldigt mycket om väldigt svåra saker helt enkelt. Eller så går ni direkt till gud med frågan, det är väl enklast så.