Vi går och fiskar…mest hela tiden.

Igår köpte mina barn sitt alldeles första egna nät. De hade sparat sina hårt ihoptjänade slantar, alltså veckopengen, för att ha råd. Ett 40 mm Pietarinverkko blev det och vill man se hur lyckan ser ut så är tydligen i formen av ett nät. Så igår invigdes det en stund på kvällenoch nu behöver vi aldrig, aldrig mera köpa mat om en ska tro på ryktena som går hejvilt här på Ladugrund.

Kennet visade hur man sätter ut, så nu kan de till nästa gång. Heh. 

sen kastade de lite medan de väntade på att fiskarna skulle bilda en snygg kö till att få fastna i nätet

Vi vuxna är numera befriade från båttjänst här i nejden.

och sen tog de upp nätet och sprattlade av lycka när denna dök upp. Barnen alltså, inte fisken. Nu är det ny dag och nya fångstmöjligheter. Och om ni vill höra på vad de tycker om att fiska så klicka här för att komma till BUU-radion och spola fram till 17:21

glasverandan

Guud så roligt med ett internet som fungerar likt 1997 här på villan.

Men snabbt innan jag mister kontakten igen så vill jag berätta att vi har fyra, i mitt tycke, lite osnygga korgstolar här. Men de växer på en. Mitt största problem med dessa är att de är så stora. Lite som elefanter eller barn som ska födas. Svårt att fatta proportionerna. 

Men nu i sommar får två bo på glasverandan, fler ryms inte enligt mig. De andra två har som sin mission i livet att stå i vägen och bli sparkade på och svärda i, men det ska ju vara någon som gör det med. Det kan hända att de andra två får flytta bort en dag, men det blir då när vi hittat något bättre att sitta i och det måste jag ge dem att de är löjligt bekväma.

Bilden heter tydligen: Ja, här sitter jag och tittar i datorskärmen.

Om ni undrar vilket djur jag har på golvet kan jag meddela att det är en säl, och att den är oerhört mjuk och skön mot fötterna

och vad är en villa utan Fantomen. Typ ingenting, jag menar FANTOMEN!

renovering #1

Första semesterdagen är ett minne blott. Man blir ju alldeles svettig under tissarna när man inser hur fort de här 28 dagarna kommer gå. Men lite framåt går det. Villan har jag börjat referera till som "hem". Jag har konstaterat att där det finns mat i kylskåpet så är "hem", och i Hällnäs kunde vi nu inte ens hålla en militant vegan snäll och i livet för tillfället.  

Förresten, Linn skrev om att ju mera man har att skriva om desto svårare blir det att få ett början. Ungefär där är jag nu. Men vi kan ju börja mitt i nånstans. Jag går ju igång på två saker: karar och renovering. Någon ny man behöver jag inte, den jag har räcker gott och väl, men när det kommer till målburkarna så går bara här på Ladugrund och vrider röven som en katt som frassas.

Se här bara. Jag gick igång på alla cylindrar i brasrummet/glasverandan. En vägg var röd, en var vit och två var gula. Dessa toppades sen av det blåa taket. Tyvärr finns det inga regelrätta före bilder, en vill ju inte bränna hål på era hornhinnor av fulheten. Men dessa bilder finns: 

jag ba: Tjena snygging, vill du att jag ska måla (av) dig?

Här har jag en drickapaus och inser att fulhet är korrigeringsbart. Bara tre färger kvar i rummet.

Här befinner jag mig i ett limbo, ett varv färg, två färger kvar i rummet. om än den ena är lite "sådär" ännu. 

och nu är allt vitt, vitt, vitt. ALLT.ÄR.SÅ.SATANS.VITT! Alltså man vill bara rulla över, pusta ut och tända en cigg.

svart på vitt

Trevlig midsommar!

ett par brädor och sånt

jag vet inte hur mycket det intresserar er, men såhär är läget. I helgen, nya brädor på framsidan av villan, check! Det känns liksom roligt att föreviga så får familjen sen titta tillbaka och förfäras lite åt hur glatt och frivilligt vi jobbade bort sommaren 2015.

Vår officiella policy på arbetslägret är nu: Ingen är för ung för att vara på arbetskommendering, kan man gå och stå så kan man hamra och slå*  dessutom har barnen nyss gått igenom den tuffa utbildningen "hur man brygger kaffe" och båda klarade slutprovet utmärkt.

Livet är gott!

*på spikar, inte så att vi daggar kattungar eller liknande, vad tror ni vi är för folk riktigt?

Svart som natten

Ni:  KAAAN vi inte få se på när målfärg torkar?

Ja men jag vill ju vara alla till lags så okej då.  Så hämta ölen och poppa popcornen och kör ner handen innanför byxlinningen för nu blir det spännande.

Det hela började med att "vi" titta på villan från bryggan och kände att njäää, kanske "vi" kör på svart i sommar? Om man med "vi" menar jag och med "i sommar" tänker för evigt, för det är ju så jobbit att måla, hur fan glömmer man det? lite som att mentalt föda fram ett stort barn genom den aldeles för lilla öppningen. Bara lite mindre blod och barnmorskor på plats. Hur benen darrar på stegen, armen värker och det blåser för kallt.

Alltså man glömmer smärtan så snabbt, så snabbt. Nästa år skulle det inte förvåna mig om jag kommer säga dumheter som "jamen det var väl inte så jobbigt att måla den lilla villan, det var mest skoj". Usch!

I allafall efter att "vi" bestämt oss så skred alla snällt till målämbaret.

Och nu är vi här. 3 av 4 sidor nästan klara. Men på framsidan kommer vi byta några brädor på i nästa vecka och sen ska det målas helt klart. Det kommer bli så fint, jag är så nöjd. Nyansen vi använder är Tikkurilas Keskiyö. Till och med blommorna jag tittade på med lätt förakt blir snyggare tillsammans med den nya färgen, se bara!

livet på en pinne

Våren kom såg och segrade. Över vardagen, orken och mig. Men så kom slutet på maj och det betyder den blomstertid nu kommer, häggar som blommar och i vårt fall detta år även en shoppingtur.

Om man med shoppingtur menar en sådan shoppingtur där man köper sommarstuga. Den sötaste lilla hyppil på en holme som ert vänstra öga någonsin skådat. Om man med hyppil menar en sommarstuga från 60 talet som vårdats likt en kattunge. Och om man med holme menar en holme med bilväg enda ut.

Nu målar, fejar, fixar och donar vi, vi försöker få bort delar av 80-talet som hade flyttat in.  men vi vårdar även 60 talet som fanns kvar. Och däremellan sitter jag och carppar alla diemmar jag ser iklädd villakläder, med fötterna mot brasan när vinden piskar utanför så vågorna går vita. Så jävla perfekt.

Det här är nog livet på en liten pinne det. Och ni kommer säkert att få se mera av det, bara vi kommer oss i ordning här.